Hej! 

Som jag nämnde i första inlägget kommer denna bloggen först och främst handla om mina två stora intressen, inredning och mode. Kommer nog bli en del resor också då jag älskar att resa och försöker göra det minst två gånger om året. Lovar också att inläggen kommer inte bli lika långa som dem första. Det var saker som betyder mycket för mig som jag ville starta med. 

I detta inlägget tänkte jag ge er en inblick i mitt hem, jag har så länge jag kan minnas älskat inredning. När jag var liten byggdes bokhyllan om till ett hem för mina Barbie dockor, där jag använde inredningskataloger och klippte ut bilder och limmade fast i bokhyllan. Inte så smart med tanke på att det inte gick att få bort sen... Jag har inte bara en enda stil när det kommer till inredning utan älskar att experimentera och testa olika. Just nu är jag inne på enkelt och stilrent men älskar mycket detaljer. I mitt vardagsrum just nu är det vitt, grönt och grått. Jag älskar att hitta små inredningsbutiker som har det där lilla extra! Jag kommer försöka fokusera mest på inredning och även kläder självklart. Så mer tips och bilder från mitt hem kommer! :) 

Hej! 

I det här inlägget tänkte jag berätta för er om alla mina tatueringar. Just nu har jag tio stycken och dem betyder alla något speciellt för mig. Jag har alltid älskat mycket tatueringar, jag är långt ifrån färdig och har redan bestämt mig för nästa som jag ska göra helst innan sommaren. 

Jag tycker det är sjukt snyggt med tatueringar och ser ingen anledning till varför man inte ska skaffa det då. Mitt mål med mina tatueringar har alltid varit att om jag vill så ska jag kunna dölja dem. 

Jag har så många gånger fått höra från flera håll, ”tänker du inte på hur du kommer se ut när du är gammal?”, eller ”tycker du det är så passande att ha massa tatueringar när man arbetar med barn?”. ”Tycker du inte det räcker nu?”. 

Vi lever i 2019, att ha en eller flera tatueringar är mer vanligt idag än vad det kanske var förr i tiden. Jag tänker inte leva mitt liv med tanken på hur jag kommer känna när jag är gammal, jag lever i nuet. Förhoppningvis älskar jag dem lika mycket då som nu, dem betyder ju fortfarande alla något för mig. Till mitt yrke och tatueringar, bara för jag har många tatueringar så påverkar det ju inte min pedagogiska roll? Jag är fortfarande samma person med eller utan dem, jag är fortfarande lika kreativ och brinner fortfarande för mitt jobb lika mycket. Självklart frågar barnen om dem, men då förklara jag bara att det nästan samma sak som alla klistrande ”vattentatueringar” som barn gärna ofta har men att en riktig tatuering är något man får göra när man blivit vuxen och fyllt 18år. 

Om jag tycker att det räcker nu, så svar på det är nej. Jag bestämmer över min kropp och ingen annan än jag kan bestämma när det ”räcker”. Sen har vi alla självklart olika åsikter och jag frågar gärna mina vänner, familj och pojkvän om vad dem tycker när det kommer till en ny tatuering men i slutändan är det min åsikt som avgör. 

Åh tro mig, jag har gjort det misstaget och gjorde en tatuering som jag ångrade. Jag gjorde en fjäril på sidan av svanken när jag var 20 år, haha. Efter ett år ångrade jag mig. Efter många funderingar kring cover up eller laser så valde jag att tatuera över den med en ny. Idag är jag så extremt nöjd med den nya och den gamla fula fjärilen är långt borta. 

Mitt viktigaste tips till er som funderar på att tatuera er, tänk igenom noga vad ni vill ha, om de har någon betydelse eller bara något ni tycker är snyggt. Alla tatueringar måste inte heller ha en mening så länge man är säker på att man gillar den. Sen ibland blir det fel och då får man antingen bara leva med den eller göra något åt det! Viktigt att fundera på vart man vill placera den och viktigt att hitta en bra tatuerare. 

Min första tatuering är en vänskapstatuering som jag gjorde tillsammans med min äldsta vän Malin som bor i London nu. Vi har varit bästa vänner i 18år nu åh ville ha en tatuering tillsammans.  Vi skrev båda ”Alis Volat Propriis” min sitter på vänstra handleden. Den betyder flyger med egna vingar och jag gjorde denna när jag var 18år och flyttade hemifrån. För mig handlar den om att kunna stå på egna ben. Min andra var min fjäril på svanken. Min tredje tatuering blev texten ”Familia Omnia Mea” som betyder familjen betyder allt, då min familj verkligen är mitt allt. Fjärde tatueringen blev Noemis namn och födelseår samt året hon gick bort. Efter de har jag ytterligare en vänskapstatuering med Malin, varsin diamant på höger handled. Den står för always and forever, för trots att vi bor i olika länder så finns vi alltid där för varandra. Efter den gjorde jag texten ”Difficult roads lead to beautiful Destinations”, på låret och den gjorde jag efter allt jag gått igenom i livet som varit tufft så har det ändå lätt till något bra. Efter den gjorde jag en Mandala tatuering på andra låret. Älskar den! Efter den var det dags för min cover up som blev två rosor med en triangel i och bakom ser man en drömfångare komma fram som går ner på rumpan. Även denna älskar jag då jag alltid har varit en person som drömmer väldigt mycket och alltid så verkliga drömmar, jag går och pratar i sömnen också haha. En riktig drömmare! Efter det gjorde jag och min bästa vän Therese en tatuering ihop där vi skrev vårat smeknamn för varandra ”Wifey”. Hon är verkligen min partner in life, min bästa vän. Efter den gjorde jag tre trianglar som går ihop med varandra och den står för mig och mina två syskon Malin och Christian. Vi håller alltid ihop vad de än gäller. 

Till sist gjorde jag äntligen min underboob tatuering, så länge som jag velat ha en tatuering där , men så har jag aldrig hittat någon som passar mig. Tills vi kom på det bästa av allt, Min Simon är grym på att skissa och måla. Så tillsammans fick jag förklara hur jag ville ha den och han skissade tre olika tatueringar och sedan valde jag den jag gillade bäst. Så nu sitter den på plats och jag älskar den så sjukt mycket. Den är så jag och det bästa av allt är att mitt hjärta skapat den. Min nästa tatuering kommer bli på armen, jag vill ha en Mandala tatuering som går över hela armen. Jag har redan hittat de jag vill ha och de följer samma tema som på den under brösten och på låret. Men Ni får helt enkelt vänta och se när den är klar!:) 

I det här inlägget tänkte jag berätta för er om min älskade kusin Noemi som inte längre finns med oss. Jag vill ge alla er där ute som också saknar någon som inte längre lever en extra tanke. Vi slutar aldrig sakna dem men man lär sig leva vidare för vi vet att dem alltid är med oss.

I Italien har jag min morfar, tre morbröder och fem kusiner. Min mamma har även så många kusiner där nere att jag knappt kan hålla koll på alla. Vi är en stor familj! Min tre kusiner som jag växt upp med är Noemi, Primo och Enzo. Jag och Noemi har sedan jag var liten växt upp som systrar. Hon hade inga egna syskon så jag och mina syskon och mina andra två kusiner Primo och Enzo var som hennes syskon. Efter Noemis bortgång har hon även fått två stycken bröder, mina kusiner Brian och Tiago.

Jag har så många underbara minnen från vår uppväxt, det var alltid jag, Noemi och Primo som höll ihop. Även om jag var äldst så var vi extremt tajta. Noemi var fyra år yngre än mig och Primo tre år yngre än mig. Men åldern har aldrig varit en problem för oss. Varje sommar spenderade jag och min familj flera veckor i Italien och umgicks med familjen där. Min mamma, pappa, lillebror och min stora syster bodde i våran lägenhet som vi har där nere och jag bodde alltid hos min morbror tillsammans med Noemi och Noemis mamma Gabriella. Jag älskade att bo med dem, det var hemma för mig. Jag har alltid sätt Noemi som en lillasyster och därför jag kallar henne för min syster i stället för kusin. Jag älskar att tänka tillbaka på alla minnen från Italien och från somrarna när hon var här i Sverige hos mig.

Dagen som jag aldrig trodde någonsin skulle komma, kom i början på oktober. Det var en lördagmorgon den 5e oktober 2013. Jag skulle denna dagen åka upp till Göteborg där min mamma bodde för att på kvällen hålla en fest för min lillebror som precis hade fyllt 15år. Jag minns att mamma ringde och väckte mig och berättade att Noemi och hennes pojkvän hade varit med i en bilolycka. Hon förklarade att hon inte visste mer och bad mig klä på mig och komma upp till Göteborg så fort jag kunde. Jag bröt ihop och hann tänka en miljon tankar innan jag väl kom fram med tåget till Göteborgs centralstation. Där mötte min mamma upp mig vid perongen och jag såg att hon hade gråtit. Hon sa det som jag fruktade mest av allt. Noemi var död. Båda två dog i olyckan men hon ville inte berätta det på telefon. Allt kraschade för mig och tillsammans bröt vi ihop framför hundratals människor på stationen.
När mamma väl fått in mig i bilen bestämde vi oss för att inte säga något till min lillebror för vi ville inte förstöra hans kväll. Vi skulle vänta tills dagen efter. Jag låtsades som allt var bra framför honom men så fort jag kom ner i källaren där festen skulle hållas några timmar senare, kröp jag ihop mot stenväggen och kände mig så tom. På radion spelades låten ”How long Will i love you” med Ellie Goulding. Än idag kan jag inte lyssna på den låten. Trots att det snart gått sex år. Hon dog kvällen den 4e oktober och det är en dag som alltid kommer vara jobbig för mig.

Jag och mamma flög några dagar senare ner till Italien för att vara med på begravningen. Trots att mina morbröder försökte övertala mig att inte se hennes kropp (innan begravningen hade dem öppen kista för de närmaste) så valde jag att göra det. Jag hade våra N & N armband med mig och jag ville verkligen lämna hennes i kistan och få ta ett sista farväl. Jag kan säga i efterhand att en del av mig ångrar att jag valde att se, för jag vet verkligen nu hur förstörd och förändrad en kropp kan bli efter en svår olycka. Det var den värsta dagen i mitt liv och det går inte att beskriva den smärtan.

Tiden efter att vi kommit hem till Sverige igen var tuff, jag isolerade mig från nästan alla. Undvek mina vänner och familj. Ända gången jag höll uppe humöret och låtsades må bra var när jag var på högskolan. Jag studerade under denna tid till förskollärare. Hemma kunde jag leva ensam i mitt mörker och nätterna bestod alltid av hemska mardrömmar. Efter några veckor bestämde min mamma och mormor sig för att jag skulle gå och träffa en terapeut. Eftersom jag under denna tiden höll på att ta körkort märkte dem direkt av hur min körning blev osäkrare pga att jag var rädd för att köra bil. Dem märkte hur dämpad jag var och dem ville inget hellre än att se mig glad igen.

Så jag gick. Fem gånger träffade jag denna underbara kvinnan och hon hjälpte mig extremt mycket med hur jag skulle tänka och hur jag skulle kunna gå vidare. Jag bestämde mig där och då för att bli starkare i mig själv och i stället för att isolera mig så ta hjälp av mina vänner och familj. Jag är så tacksam för de vännerna som fanns där för mig. Kommer alltid vara evigt tacksam för det. Jag tog äntligen mitt körkort och livet började ordna upp sig igen.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på Noemi. Hon hann bara leva i 18år, Jag saknar henne så otroligt mycket men jag vet att hon alltid är med mig. Hon ger mig alltid små tecken på det. När man förlorar någon nära försvinner aldrig saknaden, vi lär oss bara gå vidare för vi vet att dem fortfarande finns vid vår sida.

En dag ses vi igen min ängel! 
Mi manchi mia sorella, Ti voglio bene!❤️